Efter att församlingen hade bett för oss skulle Caroline sjunga sin egenskrivna sång för oss. Det var så speciellt och personligt att hon skrivit låten så jag blev jätterörd. Och sången var så otroligt fin. Efter att Sven-Olle hållit sitt tal till oss (där han för övrigt prickade Martins personlighet på pricken trots deras få möten) började Robert spela vår underbara utgångsmusik. Näbbarna började småbråka lite då Zixten bestämt kom ihåg att han skulle hålla någon i handen. Han tog Linus i handen eftersom han stod närmast men detta tyckte inte Linus var ok eftersom Zixten faktiskt skulle hålla Leah i handen. Detta resutlerade i lite handbrottning innan de gick fram och ställde sig framför oss på trappan och började gå ut medan de kastade rosenblad. Nu när vi vänt oss om så insåg jag att jag nog missat lite när vi gick in. Lokalen var jättemysigt fixad med blommor och sidenband och alla de som skulle komma hade lyckats ta sig dit i snöstormen. Glada och gifta vandrade vi ner genom mittgången - jag och min man!