Idag är en dag lika varm som andra dagar. I alla fall i Forserum. Jag var inne i Jönköping för ett tag sen för att byta ut min ljudböcker och hälsa på en saknad vän. Jag visste inte om han skulle vara hemma men eftersom jag var i stan kände jag mig tvungen att åka och kika i alla fall. Sagt och gjort. När jag klev av bussen insåg jag hur länge sen det var jag var där sist. Den gräsmattan som jag genade över var senast alldeles för snöbelagd för att korsa. När jag närmade mig lägenheten insåg jag att den såg väldigt mörk ut men jag rignde ändå på dörren. Som jag misstänkt var det ingen som öppnade så jag började gå tillbaka mot busshållplatsen igen. Då kom jag på den briljanta idén att jag kunde skriva en lapp och sticka in under dörren (jag är väldigt mycket för lappar, mail, brev... You name it!). Jag satte mig vid en sån där park-bänk-bord, rotade fram en pappersbit i väskan och började skriva. Efter bara nån minut är det plötsligt någon som hejar, eller i alla fall frågar vad jag gör där. Då visar det sig att min vän bara var ute och handlade och nu var hemma igen. Hade jag inte bestämt mig för att skriva den där lappen så hade jag hunnit därifrån. Den här typen av tur har jag nog aldrig.

Det är nämligen så att jag är den typen av människa som försöker framkalla den här typen av "sammanträffanden". Det vill säga att jag under större delen av min tonårstid helt enkelt försökt fundera ut var en viss person kunde tänkas befinna sig. Jag har sedan ägnat 3-4 timmar om dagen med att strosa runt planlöst på detta ställe i hopp om att, av ren slump, stöta ihop med denna person. Aldrig under alla år har detta lyckats.

Men idag när det var alldeles för varmt för att planera, eller är det kanske jag som blivit mindre stalker, fanns det inte en tanke på en sådan plan. Och då helt plötsligt dyker männskan ifråga upp.